min dag började bra. vaknade 06.58, bestämde mig för att snooza, ställde tydligen om väckarklockan till klockan 07.59, vilket innebar att mitt tåg gick 5 minuter senare (08.04) där jag skulle träffa eva och amanda. smsade och sa att jag missade det och hoppade in i duschen, klädde på mig och sminkade mig, lagom till 08.14 var jag klar att åka iväg. smsar jesper att laga frukost åt mig, han hade redan åkt hemifrån, smsar towe att laga nånting åt mig, vilket hon gör, men glömmer på köksbänken. jag möter johanna i trappan upp till skolan och får henne att följa med mig att köpa något att äta, stack till mcdonalds och köpte en mctoast, som fick bli min frukost, tillsammans med lite lösgodis som jag hittade i väskan, som jag fick av amanda igår. gick till tema-lektionen kollade på Hotel Rwanda. trots allt hemskt som hände, så saknar jag verkligen senegal. hela stämningen, folket, ALLTING.

på vägen hem var jag inte sugen på att åka hem överhuvudtaget, en typisk lämna-landet-dag. det var nära att jag lämnade stockholm ett tag. eftersom jag inte ville hem, segade jag på vägen till gullmarsplan. väntade på anton tillsammans med elle och sedan tog jag tunnelbanan till slussen, men längre än så kom jag inte. jag visste att om jag satte mig på ropstentåget skulle jag åkt hem och mitt liv hade rasat samman. så istället sätter jag mig på en bänk och läser, lyssnar på musik och läser, läser och läser. missade ungefär 7 ropstentåg och minst 11 mörby centrumtåg. när jag tillslut bestämt mig för att ta tåget hade jag suttit i 45 minuter, och det tog verkligen emot att gå på tåget, inte gjorde namnet på vagnen saken bättre, Sven-Roland, jag var inte pepp på att åka med Sven-Roland. när jag kommit till gärdet, hade det blivit för jobbigt och jag steg av. amanda smsade mig och undra var jag var. jag förklarade och jag träffade henne på t-centralen, vi begav oss med röda linjen till gamla stan innan vi insåg att vi behövde godis för att fortsätta min rehabiliteringsresa. så vi tog tunnelbanan tillbaka till t-centralen, köpte godis och jag beslöt att min rehab var över och vi tog tunnelbanan hem igen, jag ville inte vara ensam så hon följde med hem till mig och bakade focaccia. nu är jag helt återställd, för några timmar framöver, men ni behöver inte vara oroliga, imorgon efter att ha sett folket i skolan, kommer jag ha lika stor ångest igen och panik. josefine, towe och elle, ni vet, jag kan verkligen inte prata med folk jag känner men inte känner. jag vill! jag vill! inte med den personen, det går bara inte. det är som om det finns ett stopp. ni måste verkligen puscha mig. imorgon SKA jag klara det.