"And if a double-decker bus
Crashes in to us
To die by your side
Is such a heavenly way to die"

s.249

"Jamen varför håller du om henne då?"
"Ibland vill kvinnor faktiskt bara bli omhållna en stund"

Jag blev klar med ännu ett uppdrag, ett om Indiens väg till att bli en stormakt, och nu ska jag direkt hugga in i nästa; Apatiska flyktingbarn, en simulerad sjukdom?

Eftersom jag de senaste gångerna varit sjuk, ganska passande sjuk för varje ämnesområde, skulle det inte förvåna mig om jag blir apatisk inför nästa inlämning.

För exakt 2 år sedan, gick jag i nionde klass på Högsätra skola och såg nu ljuset i tunneln. Det flesta betyg var satta, lagom högt snitt. Jag var otroligt kär i en pojke med vitt hår och konstig i huvudet var han. Jag hade ungefär 3 gånger så långt hår som jag har idag och ungefär hälften så tjocka ben. Jag var nybliven mamma till min dåvarande kompaktkamera och fotade varje dag, flera hundratals bilder. Jag var extremt orolig inför gymnasiet. Närmare bestämt livrädd. Så rädd att jag funderade på att inte börja. Funderade på att säga upp min plats på mitt framtida gymnasium och börja jobba istället. Jag spenderade de flesta av mina dagar med Amanda, vi bakade och shoppade nog mest.

Idag går jag andra året på Kunskapsgymnasiet Globen och ser nu inget ljus i tunneln alls. Mina betyg är extremt oklara, men förhoppningsvis helt okej ändå. Man kan knappast säga att jag är kär, men jag bryr mig, och det gör ont, extremt ont stundtals. Mitt hår räcker mig inte ens till axlarna och mina fötter gör så ont så ont. Jag är nybliven mamma till min systemkamera, och fotar då och då, i perioder. Jag är inte orolig för gymnasiet längre, för jag vet hur bra det blev och är, däremot skrämmer studenten mig. Och högskolan känns mer och mer avlägset. Mina dagar spenderar jag fortfarande ofta med Amanda, men jag bakar mindre och har knappt shoppat under hela maj månad. Jag reser mer idag än jag gjorde då dock. Och det är som terapi, resor och böcker gör mina dagar just nu. Ett sätt att fly verkligheten.



Bilder från 23 maj - 2007:

Hela min dag har varit väldigt blurry, jag har sprungit omkring med dimmiga ögon och en tom stämma i regnet.

Min mammas stolthet.

Grattis Norge, både till vinsten i ESC och till er nationaldag.
Jag firar nationaldagen genom att lyssna många många gånger på Regina Spektors nysläppta singel Blue Lips.

Riktigt bra är den.

Jag är en rivjärnssugare med bihålor stora som vattenballonger och en näsa som niagarafallen.

Jag ska erkänna en sak. Jag är en riktig Robinson-nörd. Jag fick frågan av några vänner om jag ville med på en sak nu på lördag, och jag överväger valet noga; Robinson eller umgås med vänner. Valet lutade länge åt Robinson, innan jag insåg att det är ett sjukligt beteende. Man väljer inte en dokusåpa framför sina vänner, det gör man bara inte.

Men, för att uttala lite åsikter; jag är helt tvärt emot Blondinbellas åsikter. Jag tycker att det är överklassfasoner att prompt ha pärlörhängen och halsband på en öde ö i Filippinerna. Att sedan ha mage och vägra arbeta och leva på andra, det ser jag som något helt bisarrt. Jag är helt med Billing, hans uttalande var helt klart befogat.

Klippet kan ses här.

Jag är så pinsamt fast på sjuk musik just nu. Det är inte okej!
Så förlåt mig.

Jag är en människa som inte klarar av att sitta stilla. Jag klarar inte av slentrianer och jag klarar inte av rutiner eller planering. Jag tycker om äventyr och nya saker. Saker som fortfarande glänser i kanterna och är lite spännande.

Jag har haft den här bloggen allt för länge och den har blivit allt för konstig. Eller så är det jag som har blivit konstig. Man väljer själv sin åsikt. Bloggen har blivit rostig och kantstött. Just därför ska jag fixa några förändringar, eller stänga ner den för alltid. Vi får se vad som blir bäst för just mig, just i det ögonblicket då den stora förändringen ska ske.

Det är allt jag kan fråga mig just nu. Var gick det fel?