jag känner för tillfället ett stort hat mot livet. amanda ringer mig fem i halv åtta och säger att lidingöbanan bara går var tjugonde minut på morgonen. jag häller i mit teet, säger 'fitta' ett åtal gånger, tillräckligt många gånger för att min käre mor som sitter vid köksbordet med DN ska börja säga "nämen ellen!" jag sminkar mig samtidigt som jag pratar i telefon med amanda, vilket resulterar i ett halvt ansikte med smink och ett halv utan. jag drar på mig jackan, sjalen och springer ner mot tåget. det är mörkt som natten och jag halkar hela vägen ner för backen. nere på stationen ser jag inte en själ, på vägen som går längs spåret går det en man, och det första jag ser av honom, är ett grönt ansikte, dum som jag är inbillar jag mig att det är en alien och får en hjärtattack. jag ser senare att det bara var stopplyset som gjorde hans ansikte grönt och att han såg relativt normal ut trots allt. jag ser att folk står vid ersättningsbussen och jag promenerar dit bort, ser att vincent och erik står där, jag låtsas att jag inte ser dom och smyger förbi för att prata med några kvinnor som vet när tåget går igen. en kvinna säger att nästa går 44, men att ersättningsbussen kommer snart. jag och en annan kvinna beslutar att gå tillbaka till tåget, men så fort vi kommer till övergången, ser vi att bussen har kommit och vi springer dit, då har även oliver kommit dit och livet blir ännu mer pinsamt. jag hoppar på bussen och den åker iväg. den går däremot bara en station och jag får hoppa av i aga och vänta på tåget igen. på stationen ser jag min dubbelgångare och blir lika rädd som vanligt. jag hoppar på och mosas hela vägen till ropsten. kommer fram och resten av vägen går relativt smärtfritt.
nää. nu ska jag ng publicera innan dan kommer och slår mej med en linjal över fingrarna, jag borde kanske komma på vad och hur jag ska redovisa min engelskabok, först och främst, vilken bok ska jag redovisa?

I hate myself today.
I don't know what's happening to me.
I hate my face today.
I think I look so shitty.