Jag och Karolina har pratat lite ikväll och konstaterat att det enda som spelar någon som helst roll är hans händer och skor. Och hur han ler. Det är även viktigt att han luktar gott i nacken.

Men som Towes mamma så klokt har lärt mig; pirrar det inte i tårna, är det inget att ha.


En väldigt väldigt fin pojke som vi känner.

Jag väntar med spänning på nya inlägg. Så extremt spännande.

- Börja nerifrån!

Jag fick inte titta, så dom gömde sig lite grann. Pfft!

Frukost och lunch idag blev på caféet, frukost- och lunchrestaurangen Kaffe & Drömmar. Som vanligt har dom en fantastisk tomatsoppa och otrolig morotsjuice. Idag tog jag även med mig min egen kamera för att dokumentera lite. Jag hade sällskap av mina fina sällskapsdamer; Ylva, Eva och Amanda.

Jag hittade dom finaste bilarna i stan idag. 15:- styck på Indiska. Nu pryder dom min hylla tillsammans med min ryska dockfamilj, den franska buljongen och mina andra små medlemmar i hyllfamiljen.

Fick träffa min extramamma, min extrabarnflicka (Ja, Lidingö var det) och mina extrasystrar från barndomen och har pratat och dansat så fötterna blöder. Trevlig fest med trevligt folk, så det var helt klart värt.

Pojken säger:
och så försvann flickan fortare än hon dykt upp...
Pojken säger:
pojken satt ensam och förvirrad och visste inte riktigt vad som hänt...
Pojken säger:
moloket så lufsade han iväg i sin ensamhet...
Pojken säger:
en tår av ensamhet strök hans kind och kämpade sig ner mot käken för att sedan kasta sig ner mot avgrunden....

Den 5 mars ringde min syster mig, från Spanien, och berättade att dom hade tårtkalas för mig, för att jag fyllde 18. Nu fick jag se en bild ifrån kalaset. Såhär fint var det. Jag blir alldeles rörd!

Han hade fågelfrön i innerfickan på sin duffel. Tjocka glasögonbågar och dom charmigaste ögonen du kunde hitta. Hans dialekt kommer ifrån Värmland. Han läser konst på folkuniversitet och la då och då in vackra kommentarer om fina saker. Om döden och sånt. Han förklarade att han tyckte om många saker. En av dom sakerna han tyckte om var hur vägen svängde påväg upp till hans hus hemma i Värmland. Han konstaterade att jag hade vackra ögon och att vi aldrig mer skulle ses igen. Men, under andra omständigheter, så skulle vi ha varit gifta. Mer än så behöver inte jag veta.

Det är verkligen små saker som gör livet värt att leva. Vackra pojkar med vackra namn till exempel.