Ikväll besökte jag min mormor och morfar för ett spontanbesök med ärendet att mormor skulle laga mina raggsockor, som för tillfället har världens största hål. Jag stannade ett tag och pratade om livet och andra väsentliga saker med dom. Jag insåg hur mysigt det är att prata med dom, och undrade varför jag inte är där oftare. Jag älskar hur min mormor pratar om gamla människor (såna som har passerat 75) som om det inte drabbat henne. Hon blir själv 87 i januari och hade en stroke förra julen. Men man kan fortfarande se hur det glittrar i hennes ögon när hon får leka med mina yngre släktingar, när hon får sitta i lekstugan eller leka med dockteatrar igen. Det gör mig varm i hjärtat.