Mitt livs sorg är min kattallergi. Katter är mitt absoluta favoritdjur och jag träffade nu ikväll den finaste katten jag har sett på extremt länge. Det hela började med att jag nästan klev på den och den sprang en halvmeter åt vänster. Jag plockade sedan upp den och kramade om den, släppte ner den och satte mig på huk för att klappa den. Då stryker den sig mot mig och klättrar upp på mina lår och upp i min famn. Den stryker sig länge mot mig och buffar med huvudet på min kind och är extremt underbar, klättrar ner en stund, så fort jag försöker resa mig upp så kom den tillbaka klättrandes och skulle kela, den går ett varv omkring mig och stryker sig innan den klättrar upp och buffas igen. Måste jag föklara varför jag blev kär direkt?

Att jag sedan har utslag över hela bröstkorgen, att det kliar i hela halsen och ögonen är en plåga, det är en baksida som jag gärna tar för att få kela med dessa underbara varelser. Helt klart värt det!



Jag har som kattallergiker fortfarande ett alternativ, en Rex-katt, jag skulle vilja ha en Devon Rex, har alltid velat ha, och kommer säkert att skaffa när jag blir äldre. Devon Rex är en ras, alla Rex-katter, som är allergisäker, man är som normal, vanlig allergiker inte allergisk mot denna rasen. Dom har ofta stora öron och en vågig päls och är väldigt söta. Så, ja, jag kommer kanske klara mig trots allt.