Jag har en period av minnen just nu. Jag tror att det beror på att jag saknar min syster så mycket att det gör ont. Så mycket att jag gråter på tunnelbanan och luktar på hennes parfym som hon glömde hemma.

När jag var liten var jag alltid sjuk. Jag var ett riktigt öronbarn, vilket innebar att jag hade öroninflammation minst två gånger i månaden. Det var tur att min mamma på den tiden jobbade på en ÖNH-avdelning (Öra- näsa- halsavdelning) på S:t Görans sjukhus. Jag var där näst intill hela tiden känns det som, och Dr Dag som jobbade där brukade alltid knyta ihop mina tröjärmar och ge mig bamseklistermärken. Jag var väldigt länge väldigt rädd för Dr Dag, inte för att han var läskig, utan för att han var vuxen. Jag visste aldrig hur jag skulle förhålla mig till vuxna, förutom mamma, pappa, mormor och morfar.

När jag var sjuk och hade som ondast på natten, brukade jag och pappa gå upp. Det här är på den tiden då vi bodde i vår förra lägenhet, och vi hade en svart ganska hård soffa. Jag och pappa satte oss alltid i soffan och jag fick en värmedyna på armstödet, där jag la huvudet. Sedan fick jag någonting att dricka och så satte han på Mästerdetektiven Basil Mus. Så kunde jag ligga i soffan och gråta av smärtan samtidigt som jag visste att min pappa satt bredvid mig. Oftast somnade han, men det låtsades jag inte om att jag visste.