För exakt 2 år sedan, gick jag i nionde klass på Högsätra skola och såg nu ljuset i tunneln. Det flesta betyg var satta, lagom högt snitt. Jag var otroligt kär i en pojke med vitt hår och konstig i huvudet var han. Jag hade ungefär 3 gånger så långt hår som jag har idag och ungefär hälften så tjocka ben. Jag var nybliven mamma till min dåvarande kompaktkamera och fotade varje dag, flera hundratals bilder. Jag var extremt orolig inför gymnasiet. Närmare bestämt livrädd. Så rädd att jag funderade på att inte börja. Funderade på att säga upp min plats på mitt framtida gymnasium och börja jobba istället. Jag spenderade de flesta av mina dagar med Amanda, vi bakade och shoppade nog mest.

Idag går jag andra året på Kunskapsgymnasiet Globen och ser nu inget ljus i tunneln alls. Mina betyg är extremt oklara, men förhoppningsvis helt okej ändå. Man kan knappast säga att jag är kär, men jag bryr mig, och det gör ont, extremt ont stundtals. Mitt hår räcker mig inte ens till axlarna och mina fötter gör så ont så ont. Jag är nybliven mamma till min systemkamera, och fotar då och då, i perioder. Jag är inte orolig för gymnasiet längre, för jag vet hur bra det blev och är, däremot skrämmer studenten mig. Och högskolan känns mer och mer avlägset. Mina dagar spenderar jag fortfarande ofta med Amanda, men jag bakar mindre och har knappt shoppat under hela maj månad. Jag reser mer idag än jag gjorde då dock. Och det är som terapi, resor och böcker gör mina dagar just nu. Ett sätt att fly verkligheten.



Bilder från 23 maj - 2007: