Helgen inleder lovet. Och helgen inleder lovet med stress och panik.
Nu ska jag springa till tåget för att åka till D. Som bor i ett land långt långt borta. Imorgon blir det antagligen IKEA med mor min, sen på festen ska jag..vet inte riktigt än. Men på söndag blir det iallafall jobb och sedan barnkalas. Mysigt!

Sedan fortsätter veckan i samma anda. Springa från det ena till det andra.

...Och hjärtat blev lite lättare. Tänk vad lite som krävs.
Nu är det bara resten av livet som ska rustas upp.

Det kommer mycket musik här. Många youtube-länkar. Men det är nog lite så jag är.
Musiken är en mycket stor del av min vardag.

Jag är en glad och lycklig människa. Jag älskar mina vänner. Jag tycker om min skola. Jag trivs bra i mig själv och i min familj.

Men.

Jag saknar folk. Jag saknar så många människor ur min vardag just nu. Det är svårt att fungera normalt, sköta skolan, vara en god vän när man själv saknar så många viktiga komponenter ur ens liv.
Det gör ont.
Det är mer smärtsamt än vad jag någonsin skulle kunna tänka mig.
Det gör så evinnerligt ont.

Och det värsta är att det finns ingenting som du eller jag kan göra åt det.
Bara att låta det göra ont ett tag.

Jag har börjat inse att fylla 18 innebär så himla mycket mer än att bara få mer frihet.

Det innebär nu att:

• Jag måste betala reservationsavgifter på biblioteket.
• Jag måste betala för förseningar på böcker på biblioteket.
• Jag måste betala inträde på museum.
• Fredrik Reinfeldt ser mig nu som en vuxen, vilket jag inte är och kommer inte bli på ett bra tag.

Men det finns som sagt många fördelar.

• Jag får rösta.
• Jag får högre lön på jobbet.
• Jag får fler friheter hemma.
• Jag får fullt ansvar över min närvaro i skolan.
• Jag får nu, lagligt, dricka alkohol.
• Fredrik Reidfeldt ser mig som en vuxen, tji fick han. Dvs. Jag lurar stadsministern!

Men som Patrik så klokt sa till mig "Det finns inte mycket du kan göra åt saken". Det har han nog rätt i :) Jag kommer nog fortfarande springa barfota på gräsmattor, känna mig liten i min släkts närvaro och jag kommer aldrig sluta vara mina föräldrars lilla dotter, som gör saker hon inte borde, baka och sen vägra äta upp det hon bakat eller leka med högtryckstvätten på landet. Jag kommer aldrig sluta skråla med till låtarna på Allsång på Skansen eller vissla med i vinjetten till Morden i Midsommer på somrarna. Nej, jag blir inte större och mognare för att ett år har passerat. Jag blir bara mindre och mindre klok, då världen växer och växer hela tiden! Och det tycker jag är skönt!

Två av de mest unika och vackraste rösterna jag vet. Tillsammans!

Jag har en period av minnen just nu. Jag tror att det beror på att jag saknar min syster så mycket att det gör ont. Så mycket att jag gråter på tunnelbanan och luktar på hennes parfym som hon glömde hemma.

När jag var liten var jag alltid sjuk. Jag var ett riktigt öronbarn, vilket innebar att jag hade öroninflammation minst två gånger i månaden. Det var tur att min mamma på den tiden jobbade på en ÖNH-avdelning (Öra- näsa- halsavdelning) på S:t Görans sjukhus. Jag var där näst intill hela tiden känns det som, och Dr Dag som jobbade där brukade alltid knyta ihop mina tröjärmar och ge mig bamseklistermärken. Jag var väldigt länge väldigt rädd för Dr Dag, inte för att han var läskig, utan för att han var vuxen. Jag visste aldrig hur jag skulle förhålla mig till vuxna, förutom mamma, pappa, mormor och morfar.

När jag var sjuk och hade som ondast på natten, brukade jag och pappa gå upp. Det här är på den tiden då vi bodde i vår förra lägenhet, och vi hade en svart ganska hård soffa. Jag och pappa satte oss alltid i soffan och jag fick en värmedyna på armstödet, där jag la huvudet. Sedan fick jag någonting att dricka och så satte han på Mästerdetektiven Basil Mus. Så kunde jag ligga i soffan och gråta av smärtan samtidigt som jag visste att min pappa satt bredvid mig. Oftast somnade han, men det låtsades jag inte om att jag visste.

Det vackraste jag vet.
Det sorligaste jag vet.
Det ensammaste jag vet.
Just nu.

Det nya året är infirat. Den här gången var alla samlade och vi gjorde som vi skulle. Vi firade tolvslaget vid 23, dvs ett nyår med Kairo-tema. Kvällen har spenderats i gott sällskap, god mat, gott vin, fantastisk kladdkaka och singstar.

Breven är skrivna och gömda på ett bra ställe av Johanna. Om exakt 320 dagar är det dags att breven letas upp och läses. Det ska bli spännande. Breven som innehåller våra gissningar om året 2009.
Det bästa året på år!

                                                   

Städandet gick inte så bra nu på morgonen. Jag snoozade från halv 8 till 10. Men jag har några timmar på eftermiddagen också, då ska det nog gå bättre. Det är trots allt inte så mkt kvar. Ska plocka lite och sen dammsuga bara.

Något som jag däremot är väldigt stolt över är att jag har gjort klart det mesta av skolarbetena som hänger över mina axlar nu. Psykologi, geografi, engelska, svenska. Franskan och matten kommer jag aldrig bli klar med, jag gråter av förtvivlan bara av tanken att sätta mig ner och räkna några sidor ur kapitlet "Enkla Andragradsekvationer" (vadå enkla?).

Nu vill jag bara ha sommarlov :)

När jag och min syster Karin var yngre, jobbade min mamma natt. Då brukade vi, på helger och lov, städa köket nattetid, för att sedan skriva en liten lapp till mamma och säga att vi älskar henne och sedan gå och lägga oss nöjda och vakna av att mamma lagt en ny lapp när hon kommit hem. En lapp där det stod hur glad hon var. Det är vackra minnen. Jag och Karin brukar alltid umgås som bäst på natten. Vi tittar på film, bakar, lagar mat, städar eller allmänt pratar. Hon är fin min syster.

I natt har jag påbörjat något nytt. Jag städar också. Fast ensam den här gången. Jag får finfrämmat imorgon och tänkte därför ha rummet rent. På min sovmorgon imorgon ska jag ta mig an resten av lägenheten och göra den gästvänlig. Det kommer nog bli bra. Trots att jag städar bäst på natten.

Nu ska jag städa några timmar till.

Historia C finns. Sådeså!

Det är var som förgyller min kväll.
Trots att jag inte vill äta dom själv.
Men dom har en vacker topping av saffran och en med kardemumma.
Och det är huvudsaken.

Idag sov jag.
Ensam i min stora säng.
Kallt och ensamt.
3 timmar av ensamhet och kyla.
Jag har idag gått tillbaka till ett tidigare stadium i livet.
Det kallas regression.
Jag behöver mat, sömn och kärlek.

Det är vad jag behöver.

Jag känner mig rikare än vad jag borde.
En av de nya kronorna känns mer värda än 1 krona.
Väldigt fina måste jag säga.

Lite fina låtar jag lyssnar på nu (man bör dock lyssna på de hela albumen, då det är fantastiska, men här är några favoriter ändå)

Hello Saferide & Firefox AK - Anna
Antony & The Johnsons - Epilepsy Is Dancing
Lily Allen - The Fear
The Magnetic Fields - California Girls
Firefox AK & Tiger Lou - Winter Rose (inte favoriten med Tiger Lou, men den är fin)
Diana Ross - Honey Boy
Brigitte Bardot - Moi Je Joue
Kings Of Leon - Sex On Fire
Seu Jorge - Life On Mars

"I våras gav du mig hyacinter, hyacintflickan kallades jag."
Men när vi gick hem, sent, från hyacintträdgårn,
du med famnen full, med håret vått, då kunde jag inte tala,
och synen svek mig, jag var varken levande eller död,
och jag förnam intet, men såg in i Ijusets hjärta, i tystnaden.



 - TS Eliot

Men den lever iallafall... Förutom 5:an...och 4:an då och då

Helgen har varit fin, lite kort, men fin. Den är inte slut än, men snart så. Först ska jag skriva klart mitt psykologiarbete, så extremt exhalterande! Det går inte framåt, men inte bakåt heller, så det är väl något positivt åtminstånde ;)